Till huvudinnehållet
Stäng meny

Sandviksmodellen

Sandvikens kommun har utvecklat en modell – Sandviksmodellen. I denna identifierar kommunen tillsammans med föreningar utvecklingsområden samt stöttar och följer upp dessa. Detta är ett väletablerat arbetssätt i kommunen som bedrivits sedan mitten av 1990-talet och som kommunens föreningar är väl förtrogna med. Modellen har knutit planering och uppföljning av föreningarnas arbete tätt till politiken genom att föreningsutskottet är den aktör som planerar och följer upp arbetet tillsammans med alla större föreningar. Mindre föreningar har motsvarande planerings- och avstämningsprocess med chefen för föreningsenheten.

Initiativet till ett riktat och avgränsat utvecklingsarbete kommer i regel från föreningarna själva, men kommunen har möjlighet att i dialogen komma med förslag på vad de tycker att föreningen ska utveckla. I vissa fall händer det att föreningarna nappar på de förslag som läggs fram då de känner att det ligger i linje med det föreningen själv vill utveckla och att det i vissa fall kan leda till nya medlemmar.

Kommunen kan stödja föreningens utvecklingsarbete genom att ge dem ett extra ekonomiskt bidrag. Det finns inga entydiga kriterier för det extra bidraget utan det bestäms i dialog mellan kommunen och föreningen. Om någon förening vill göra en satsning som föreningsutskottet inte bedömer som prioriterad får de gärna göra satsningen, men utan utökat stöd från kommunen. Storleksordningen på bidraget påverkas av vad föreningen vill göra och hur väl de levde upp till den överenskommelse som gjordes året innan. Detta kan ses som en form av villkorade bidrag, men villkoren formuleras tillsammans med föreningen och det är inte samma villkor för alla föreningar.

De flesta föreningarna mäktar dock inte med att göra så mycket nysatsningar utan är nöjda med den verksamhet de bedriver. Frågan om föreningslivets arbete mot sexuella kränkningar och övergrepp är inte en fråga som det för närvarande arbetas med inom ramen för Sandviksmodellen utan kommunen hänvisar till idrottsförbundens stöd till föreningarna i värdegrundsfrågor.

Efter att Patrik Sjöbergs bok Det du inte såg (2011) publicerats gjorde dock kommunen en punktinsats, i samverkan med Sisu idrottsutbildarna, genom att bjuda in de lokala föreningarna till en föreläsning på ämnen. Den rådande uppfattningen i kommunen är dock att de inte ska styra föreningarna för mycket utan att föreningarna ska styra sig själva. Vilken typ av extra utvecklingsarbete föreningarna vill satsa på är väldigt beroende av vilka som är aktiva i föreningarna för tillfället. Trots det och trots kommunens begränsade möjligheter att påverka föreningslivets arbete upplevs modellen som bra.

Kommunen får bra insyn i vad föreningarna brottas med. De har ett sammanhang där de kan lyfta frågor och idéer till föreningen och föreningen kan föra fram åsikter eller behov till kommunen.

Det mest positiva med Sandviksmodellen är att ha formaliserat dialogen mellan föreningen och kommunen och att denna arbetsform är beslutad av kommunens politiker. Det ger både kontinuitet och stabilitet till arbetet. Den regelbundna dialogen upplevs även leda till ökad kunskap och förståelse för båda parter. Att kunna lägga en kvalitativ bedömning till den kvantitativa ger en bättre möjlighet att rikta stödet dit det bäst behövs. Uppföljning av det arbete som föreningarna bedriver och som kommunen stödjer följs även upp genom modellen.