Till huvudinnehållet
Stäng meny

”Det hände hos oss”

Det händer inte hos oss. Vi är en liten förening på en liten ort. Vi känner varandra och det är föräldrarna som engagerar sig som ledare. Det finns många förklaringar till varför ett förebyggande arbete mot sexuella kränkningar och övergrepp kan kännas onödigt här i just min förening. Läs Tomas berättelse om vad som hände i hans förening. En helt vanlig förening på en helt vanlig ort.

Tomas heter egentligen något annat.

 

Hej!

Jag skriver för att jag vill dela med mig av mina erfarenheter. Erfarenheter av sexuella övergrepp där man inte tror att de skulle ske. I en förening där vi jobbar för att barn och unga ska få en meningsfull fritid.

Jag vet inte vart jag ska börja men för drygt ett år sedan så fick jag kännedom, via jobbet, om att en av ungdomarna i föreningen inte mådde något bra. Jag frågade vid två tillfällen, bara hur hon mår rent allmänt och när hon sedan svarade att ”jag mår bra” så sa jag åt henne att jag ser att hon inte mår bra. Två dagar senare fick jag ett sms där hon frågade om vi kunde träffas och ta en fika. Till en början så var det en vanlig fika innan hon öppnade sig och berättade att hennes tränare hade förgripit sig på henne sexuellt. Att tränaren sedan skulle visa sig vara hennes bästa väns pappa gjorde inte situationen lättare. Jag fick ta del av de grova mail som han skickat, porrfilmerna som beskrev vad han ville göra med henne, som också gjorde att hon fick en skev bild av sex. Jag får kväljningar när jag tänker på hur någon så fatalt kan brista i sitt vuxenansvar.

 Till en början lovade jag flickan att jag inget skulle säga men vilka skuldkänslor skulle jag inte få när hon berättade att hon övervägt att ta sitt liv för att inte hemligheten skulle komma ut. En sida av henne ville ha hjälp och en sida ville skydda mannen och hans fru med familj samt relationen med sin bästis.

Det slutade med att jag försåg socialen med uppgifter och en polisanmälan upprättades. Föreningen kallade till ett möte med tränaren som ställdes till svars. Han nekade givetvis. Flickan blev kallad till samma möte med tränaren och styrelsen varpå hon ställde honom mot väggen och frågade om det inte var han som skickat alla sms och mail, porrfilmer och dessutom alla nätter på hotell under tävlingarna då han bjudit henne på alkohol.

Det blev en jäkla soppa men på det stora hela så blev det nog bra bortsett från att mannen inte blev dömd på grund av en, enligt min mening, dålig utredning. Man bytte åklagare hej vilt och utredningen var väldigt oproffsigt gjord. Det ”straff” han fick var att många fick kännedom om vad som hänt. En månad senare kom Patrik Sjöberg ut med en näst intill liknande historia. Det spelade också roll.

En annan berättelse är när jag som vice förbundsordförande stoppade en man från att döma tävlingar för barn då han ett år tidigare avtjänat ett straff för sexuellt utnyttjande av barn. Det som skrämmer mig är att jag blev avsatt som vice ordförande på grund av detta. Vi var fyra som stod på ”samma sida” och blev bortkuppade på kommande årsmöte. Den nya styrelsen rev upp beslutet och gav mannen rätt att döma igen, på såväl vuxen- som barntävlingar. Detta går emot RF:s policy. Att vara en förbundsfunktionär är ingen rättighet utan ett privilegium om man upplevs som lämplig att företräda förbundets och idrottens grundvärderingar.

Kontentan av dessa två historier och det jag har lärt mig av dessa berättelser och andra erfarenheter som jag varit med om är att aldrig blunda för barns trygghet. Det är vår skyldighet och vårt vuxenansvar att ge våra barn och ungdomar en så trygg uppväxt som möjligt. Dessutom, har man ett stort hjärta och jobbar på att utveckla goda relationer till unga så kommer man långt.

Jag sitter idag som nationell barnansvarig inom ett annat idrottsförbund och driver dessa frågor via våra interna utbildningar för idrottsledare och instruktörer. Hoppas du orkade läsa och att det gav dig en bild av varför detta är så viktigt.

 

Hälsningar Tomas